<3

Jag är trots allt glad att jag har dig. Det låter helt sjukt men jag tyckte verkligen inte att det kändes som om du var min pappa. För vi pratade typ aldrig förut och jag tyckte att du jämt jobbade och så. Men nu så är allt mycket mera annorlunda och jag undrade, är det jag eller du som har ändrat sig? Mamma sa att det är jag som har släppt in dig mera i mitt liv nu. Och när jag tänker efter så är det sant faktiskt. Men jag tyckte verkligen att du var skit jobbig mot mig hela tiden och att jag aldrig kunde prata med dig. Visst det är sånt som inte märks, för när jag hade kompisar här så var du ju som rolig och skrattade och skojjade. Och jag tyckte hela tiden att du bara spelade, för jag tyckte inte att du var sådär mot mig. Men egentligen så var det bara jag som skulle ändra på mig, det var jag som skulle släppa in dig i mitt liv. Jag är glad att jag har dig för jag har hört av mamma att du bryr díg ju om mig, MYCKET. Det kunde inte jag tro förut. Men när jag mådde dåligt förut så tyckte du synd om mig. Men du visade aldrig det för mig. Men du är väl sån och det har jag förstått nu. Jag ska ju inte ha nånting att klaga över, tänk dom som inte har nån kontakt alls med sin pappa, eller bråkar med sin pappa hela tiden, eller har en pappa som inte bryr sig om en, eller har en pappa som är alkolist, eller har en pappa som stack när man var liten, eller har en pappa som slår en, eller har en pappa som inte tycker om en. Tänk så bra en del har det egentligen fast de inte märker det själva.  Jag älskar dig pappa och det kommer jag alltid göra <3

alldeles rätt (:

till Isis:

Ja det är ju det :)