Ett avslutat kapitel, eller skilsmässa. Ja inte med någon partner utan med ett jobb. I två år och två månader har jag jobbat på Liten Lär och igår var sista arbetsdagen. En dag med många tårar, skratt och bajsblöjor (det brukar dock vara så varje dag, den enda skillnaden var att det var vi vuxna som grät och inte barnen). På morgon samlingen uppe i gymnastiksalen, 80 barn närvarande. Vi sjunger "god morgon säger vi till varandra på Liten Lär, vi är alla glada att få vara här" och redan där brast det för mig, jag började gråta.. Tittade ner på magen och försökte samla mig. Vi satte oss ner, och mina två chefer börjar prata och tittar på mig. Berättar för alla barnen att jag ska sluta och vara lite busig och flyga till Thailand. På ett pedagogiskt sätt och roligt sätt berättade de för barnen, kunde inte låta bli att skratta mellan tårarna. Jag tittar mig omkring och ser att jag inte är den enda som är blöt på kinderna. (barnen kollar konstigt på oss). Jag får gå fram och ta emot en present, och så sjunger allihopa "du är så fin och jag tycker om dig, ingen är så fin som du i hela världen" If i could hold my tears? Hell NO. så fint och jag blev så glad. Dagen flöt på, med mer tårar, teckningar från barnen, presenter och kramar.

 

Med huvudvärk så tog jag mig till gymmet efter det att arbetsdagen var slut. Det hände inte så mycket där, men det var ganska väntat. Jag gjorde mig i ordning för att gå och möta mina kollegor på Basilico. Mycket mysigt ställe, god mat och trevligt sällskap. Vad mer kan man önska sig. Jo jusste, lite tårar! Susanne ställde sig upp och läste några fina rader och då kom såklart tårarna igen. Tänk att fina ord, är den bästa present man kan få.

 

Tack för alla dagar jag spenderat med er, tack för alla skratt jag delat med er. Det känns som sagt konstigt men samtidigt bra, nu är detta ett avslutat kapitel (även om jag kanske kommer tillbaka och jobbar extra). Nu är det dags att se vad livet mer har att erbjuda. Så fantastiskt!