Ikväll är en sådan där kväll där man hänger upp sig på alla små bekymmer och tycker att allt är piss. Skolan är väl det som är värst just nu. Saker blir inte gjorda i tid och till slut så ligger de bara och skräpar och de "glömms" bort. På onsdag är det tre månader kvar tills dagen D. Då ska alla skoluppgifter vara gjorda och alla ämnen ska vara godkända. Så enkelt är det. Just nu känns det som att vägen dit är lång, men det är den inte. Jag är inte total kass. Men vissa saker i vissa ämnen blir inte gjorda. Jag önskar att jag fick ett ryck och gjorde klart allting som jag har kvar. Fasiken så skönt det skulle vara. Men istället för att göra någonting åt det så sitter jag här och gnäller :)

Man måste få gnälla ibland. Det kommer man aldrig ifrån. Det finns inte någonting som alltid är bra. Allt har sina nackdelar och man kommer alltid att vara missnöjd över någonting. Då får man tänka på det som gör en glad. Eller någonting som man har att se fram i mot.

För några veckor sedan var vi på Fyrishov med Niccole och Kian och tog massa cola undervattens bilder. Ser dock ut som ett spöke och en tok på alla bilder :D haha

Ja idag är det ju som alla redan har tjatat om alla hjärtans dag. Den är jätte mysig om man vill, men den kan också bara vara en vanlig dag. Det är jätte tråkigt att en del säger " tråkigt att man är ensam i år igen " blablabla. Vad är det som säger att man ska vara tillsammans med någon för att fira alla hjärtans dag. Hjärtan kan man ju dela med fler än bara en kille. Mitt hjärta slår iallafall för alla mina vänner, min familj, min släkt, mina klasskamrater, mina arbetskompisar,och sist men inte minst för min underbara sebastian. Man behöver inte ha en pojkvän/flickvän för att fira alla hjärtans dag. Man får tänka på alla man älskar och kramas extra mycket.

Jag är leds på gamla minnen, jag är leds på folk som förstör. Det finns ingenting kvar att hämta. Jag har mitt liv nu och jag älskar hur jag lever det och hur jag mår. Aldrig mått så här bra.

Massa kärlek till MammaPappaAlbinJakobSebastianNiccoleJennyElinaMartinViktor och många fler. Underbara ni <3

Jag håller precis på att göra klart ett arbete om bröstcancer. (som för övrigt skulle varit klart för flera veckor sedan, men det hör inte hit. ) Och jag har kommit till näst sista punkten som är Palliativ vård. Palliativ vård betyder ,lindrande vård. Alltså vården i de sista stunderna i livet. Och så hittade jag det här på en sida som jag tyckte var så fint.

"Livsglädje och humor karakteriserar den palliativa vården.
Man vågar tala om döden och allt det svåra men behöver inte stanna i det, utan kan njuta av livet just nu.
Livet värdesätts på ett nytt sätt och alla små bekymmer förlorar sin betydelse.
Konsten som skönhetsupplevelse frigör livskrafter och ingår därför i den palliativa vården."

Det är grymt fint skrivet och det är verkligen så man ska tänka. Men varför ska man börja tänka så när man inte har så långt kvar att leva? Varför kan man inte alltid tänka sådär. För man talar nästan aldrig om döden, är det kanske därför som alla är så rädda för döden. För de människor som är sjuka och vet att de ska dö är inte särskilt rädda för döden, klart att det finns många som är det, men det finns många som inte är ett dugg rädda. Är det kanske för att de har pratat om det en längre tid? Vi som är friska kanske också ska börja prata om döden så blir vi inte så rädda för den.

Vi borde värdesätta livet vi också. Hur många tänker egentligen att man är glad att man lever? att man är glad att man inte är sjuk? att man är glad av vad livet har gett oss? Det är inte särskilt många. Vi bryr oss mer om de små bekymmer som stör oss i vår vardag. Det finns ingen mat hemma, pengarna är slut på telefonen, håret är för långt och behöver klippas, rummet är ostädat, dammråttorna flyger omkring, läxor upp till axlarna. Klart att alla människor har mycket att göra och en massa saker som tynger en. Men varför ska man gå runt hela dagarna och fundera över hur man ska hinna städa. Leave that problem to later.

Lev i nuet och ta vara på dagen. Så nu tycker jag att vi ska värdesätta livet på ett nytt sätt och låta alla små bekymmer förlora sin betydelse.

Jag älskar mitt liv och jag älskar människorna omkring mig. <3

Vad är egentligen kärlek, och hur vet man när man har hittat den? Jag vet helt klart att jag har hittat den. Utan tvekan, och det är något som jag bara vet, det finns liksom ingen förklaring till varför det är så, det bara ÄR så. Så den frågan kan man egentligen inte svara på. Man vet det bara. Det tog mig ett tag att fatta att man inte ska leta efter kärleken, för då hittar man bara en massa annat tjaffs. När man slutar leta och inte har några förväntningar så POFF! så står han där med bruna ögon och håriga skinkor. (i mitt fall var det så) Usch jag får det som att låta som värsta slusken som jag är tillsammans med. Men vid det tillfället så var det så, han sprang och visade rumpan och då tänkte jag honom ska jag prata lite med.

Jag trodde nog aldrig i mitt liv att jag skulle få kalla honom för min. Min kille. Min kärlek. Min snygging. Min älskling. Men det fick jag, och nu gör jag det. Min Sebastian Viktor Rönn!



Jag vet helt säkert att jag aldrig har känt så här för en kille förut. Från första början var jag lite osäker på om han verkligen ville ha just mig. Varför skulle HAN, just HAN som är den snyggaste killen jag någonsin sett, vilja ha MIG. Det går liksom inte ihop. Men med tiden så har jag förstått att han tycker faktiskt om mig lika mycket som jag tycker om honom. Jag är så grymt imponerad hur en kille kan få en tjej att känna sig så otroligt trygg i ens sällskap.

Jag utgick från att killar ljög, lekte med känslor och bara ville ligga, någonting sånt iallafall. Och det kommer jag ihåg att jag sa till Sebastian. Att jag utgick från det tills att de bevisade motsattsen. Och han har verkligen lyckats att bevisa motsattsen, för länge sedan.

Vi har snart känt varandra i ett halvår, ett halvår?! det är ju ingenting egentligen. Men det känns som jag har känt honom i evigheter. 

<3 <3

Sitter på psykologi lektionen och gör ingenting, FY! vi ska skriva ett fyra sidors arbete och jag har valt att skriva om ätstörningar. Det ska vara inne om två veckor. Dax att sätta igång nu, för fa - a - an!

Nu kommer jag inte riktigt på vad jag ska skriva om, jag tänkte att jag skulle skriva lite för det andra är så tråkigt att skriva om. Men jag SKAAA börja skriva.

1 februari är det idag också, 25 dagar tills jag fyller år, wihoo.. eller? nää 19 är inte någon speciell ålder, men det blir nog trevligt endå, med god mat och trevligt folk.

Nej nu ska jag sluta skriva jag har endå inget vettigt att skriva om. HaAH hejdå