Jag vet inte riktigt om jag ska vara glad eller ledsen just nu. Dagen idag har varit underbar men också förskräcklig. Underbar på det viset att jag kunnat hjälpa till. Förskräcklig på det viset att en människa kommer att gå bort alldeles för tidigt. Gå bort på grund utav den värsta sjukdomen av de alla, cancer. En människa som fortfarande har massor kvar att leva för. Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva, jag beundrar min gamla klasskompis Ida och hennes systrar. Vilken ork de har, de gör verkligen allt för sin mamma.

Tänk så fort livet kan ta vändning. Bara på ett halvår, bara på några veckor till och med. Man måste börja leva här och nu, man kan inte skjuta upp saker till någon annan dag. Då kan det vara försent.