Det blir mycket prat om förkylning nu, får be om ursäkt för det men det är detta mina dagar består av för tillfället. Jag bullade upp med 7 kuddar i sängen för att få upp huvudet, och att det inte skulle vara någon risk att huvudet föll ner. Trycket i höger öra hade inte blivit helt bra när jag skulle lägga mig, men inatt vaknade jag att det var kladdigt i örat, och det medförde att trycket var borta. Jag tror inte att trumhinnan sprack, det borde ha gjort ondare då precis innan. Gick upp och hämtade papper och somnade om, så skönt att få sova ordentligt. Det märks att jag inte är frisk, jag sover så sjukt mycket (även om jag sover mycket i vanliga fall också så sover jag iallafall inte så här mycket). Idag är jag i princip döv på höger öra, hoppas att det släpper snart. Som sagt så känner jag inget tryck längre. SKÖNT! Det gör faktiskt grymt ont, man vill bara gråta. Tanken är att jag ska vara hemma imorgon också så hoppas jag att det går att jobba på onsdag.

 

Har precis tittat på Malou, efter tio. De pratade om tsunamin. Det är premiär för filmen "The Impossible" på fredag, och det är en film om just Tsunamin. De visade filmsnuttar från filmen och jag började nästan gråta bara av att se dem. Efter de hade pratat om filmen så var de en gäst där som heter Malin Sävstam. Hon förlorade två barn och sin man i katastrofen. Hon pratade om sin bok "När livet stannar". Den boken vill jag verkligen läsa. Jag vet inte om jag vill se filmen, alla som sett den säger att den är väldigt gripande. Det är nog nyttigt att se på den, men jag vet inte om jag vågar. Jag minns när katastrofen ägde rum, jag ville inte titta på tvn, jag ville bara titta mellan fingrarna och inte veta av det. Trodde inte att det var sant, blev så ledsen och fy vad hemskt det var. Att veta hur många människor som miste livet, och inte minst alla som överlevde och förlorade delar av familjen. Tänk att förlora hela familjen och så blir man ensam kvar. Hur som helst så måste jag nog se filmen, så är det bara.