Vad är egentligen kärlek, och hur vet man när man har hittat den? Jag vet helt klart att jag har hittat den. Utan tvekan, och det är något som jag bara vet, det finns liksom ingen förklaring till varför det är så, det bara ÄR så. Så den frågan kan man egentligen inte svara på. Man vet det bara. Det tog mig ett tag att fatta att man inte ska leta efter kärleken, för då hittar man bara en massa annat tjaffs. När man slutar leta och inte har några förväntningar så POFF! så står han där med bruna ögon och håriga skinkor. (i mitt fall var det så) Usch jag får det som att låta som värsta slusken som jag är tillsammans med. Men vid det tillfället så var det så, han sprang och visade rumpan och då tänkte jag honom ska jag prata lite med.

Jag trodde nog aldrig i mitt liv att jag skulle få kalla honom för min. Min kille. Min kärlek. Min snygging. Min älskling. Men det fick jag, och nu gör jag det. Min Sebastian Viktor Rönn!



Jag vet helt säkert att jag aldrig har känt så här för en kille förut. Från första början var jag lite osäker på om han verkligen ville ha just mig. Varför skulle HAN, just HAN som är den snyggaste killen jag någonsin sett, vilja ha MIG. Det går liksom inte ihop. Men med tiden så har jag förstått att han tycker faktiskt om mig lika mycket som jag tycker om honom. Jag är så grymt imponerad hur en kille kan få en tjej att känna sig så otroligt trygg i ens sällskap.

Jag utgick från att killar ljög, lekte med känslor och bara ville ligga, någonting sånt iallafall. Och det kommer jag ihåg att jag sa till Sebastian. Att jag utgick från det tills att de bevisade motsattsen. Och han har verkligen lyckats att bevisa motsattsen, för länge sedan.

Vi har snart känt varandra i ett halvår, ett halvår?! det är ju ingenting egentligen. Men det känns som jag har känt honom i evigheter.